Inom miljöpsykologin diskuteras allt mellan himmel och jord (bokstavligt talat), bland annat vad man kan lära sig från naturen. Efter examen har en specifik lärdom följt med mig extra mycket. Jag är 24 år gammal och försöker sakta men säkert skapa mig ett liv som jag vill ha, inte vad någon annan har skapat för mig. Det är en resa som har tagit mer energi än vad jag först trodde. Att bli vuxen.

Att känna stress är nog något som vi alla kan relatera till och jag tror att det är en allt för välkänd känsla hos många av oss. Stress över jobb, familj och allt man ska försöka hinna med på de 24 timmar som vi har på ett dygn. Ska vi bara acceptera mängden stress som vi utsätts för? Hur mycket kan vi påverka? Hur mycket är för mycket?

Jag tycker att det går för långsamt. Förändringarna som jag vill se i mitt liv tar alldeles för lång tid. Det är en känsla som jag har haft i princip sen jag tog examen men jag jobbar på att hantera det. Odling har hjälpt mig att acceptera att allt har sin tid. Allt kan inte ske på en gång.

Jämför livet med årstiderna eller tänk på dig själv som en växt. Du börjar som ett frö och sen påverkas du av yttre faktorer som påverkar hur du utvecklas och blir som individ. Yttre faktorer har ett stort inflytande på dig, men det går inte att stressa fram frukten som du vill skörda i slutet. Eller, till viss del går det att stressa fram frukten, men det innebär att plantan (du) inte blir lika motståndskraftig och den blir inte lika frisk. Stressen tar till slut ut sin rätt.

Jag ska försöka sammanfatta i några punkter:

• Du är en växt
• Stressa inte
• Låt saker ta sin tid

De tre sakerna har hjälpt mig att hantera och förbättra min mentala hälsa. De har också hjälp mig att bli en bättre odlare. Det bästa av två världar.