Lördag morgon och jag ligger efter. De få frön som jag har sått nu tidigt på säsongen har till största del glömts bort. Krukväxterna är i ett starkt behov en dusch och lite kärlek. Fler frön måste sås. Vinrankan och vinbären ska beskäras. Äppelträden måste få sin vinterbeskärning. Kallsådder ska fylla bänken under trädet. Eller? Ligger jag verkligen efter?

Varje år blir det samma visa. Sociala medier fylls av inspiratörer som har fina plantor, frön i mängder, krukväxter som frodas och de gör allt som man borde göra. Det är i alla fall vad man ser, verkligheten ser utan tvekan annorlunda ut. Samtidigt vill jag sträva efter att vara den där personen. Den personen som prioriterar sin tid till att få de tidiga odlingsjobben klara innan våren drar igång. Jag vill vara den personen som inspirerar och motiverar andra till att plantera mera. Men det känns orimligt att visa en bild av en verklighet som inte är min.

Jag vill dubbla min skörd i år. Det krävs egentligen inte så mycket, en extra potatisplanta och jag är där. Men de tidiga skördarna betyder så mycket. Att få skörda sallat från Harvyn, klippa ärtskott från den gamla kvargburken och lägga fram färska groddar på mackan. Januari bjöd på en hel del av det, men februari är desto trögare. Än så länge har jag inte skördat ett endaste gram till min mellismacka.

Idag lägger jag därmed groddar i blöt, jag sår rädisskott och kommer närmare det gröna odlingsåret som jag strävar efter. Med det sagt ska jag försöka att inte ryckas med i eventuell odlingsstress där ute på internet. Jag ska inspireras och motiveras av alla otroliga människor med odlarglädje och ta ett steg i taget i min egen odling. Slow and steady wins the race.

Mina plantor är absolut inte så frodiga och fina som jag skulle vilja, men sellerin är definitivt vinnaren hittills!